Nu är hela min undersökning om att åka hiss över. Under tiden har jag även frågat massor av människor jag mött, faktiskt även några jag jobbintervjuat :-), var man står i hissen. Slutsatsen av detta är att vi svenskar står i ring i hissen. Gärna så nära dörren som möjligt också. Undrar om det beror på att vi vill ha ryggen fri??? De flesta jag frågade sa även att om "ringen" var full upplevde många att det var riktigt jobbigt att ställa sig i mitten och att man helst bara gjorde detta om man var två för att då kunna prata med varandra som om de i "ringen" inte fanns. Vilket märkligt beteende ändå....
Jag gillar ju det här med att studera hur människor beter sig. När jag var på internatet för två veckor sedan med mentorsadepterna bytte jag sittplats varje gång det varit rast bara för att se vad som hände. Dag 1 förmiddag blev många alldeles förvirrade och tyckte jag tagit deras plats. Men innan dag 2 tagit slut flyttade 12 av 14 personer runt hela tiden. Det blev som en sport att prova nya sittplatser. Märkligt hur man kan ändra en grupp med sitt eget beteende. Ibland funderar jag på om jag vet vad jag gör och hur det påverkar min omgivning. Jag tror att jag ibland tror en sak och uppfattas som en annan. Förhoppningsvis är detta en fråga som ska få sitt svar under mitt mentorsår.
I eftermiddag händer ett stort drama i min tillvaro. Jag ska gå till doktorn. Har gruvat mig en längre stund för detta att kolla upp min fot. Ringde tidigare till doktorn och då svarade en norrländsk man i luren "då må vi kanske karve i fot´na din för å få årdningen på´n igen". Man kan ju få skrämselhicka för mindre. Jag ser framför mig när han tar morakniven och karvar eller när de tar ett stämjärn och gummiklubba och fixar till den. Vet inte om jag är kompatibel med det. Hmm..... om jag inte återkommer här i bloggen framöver vet ni att jag dog av skräck när jag mötte doktor Kvarnström.
Gunnar var helt galen i går ute på plan. Antagligen var det älgar i farten igen. Det tog säkert 20 minuter innan han kunde lugna ner sig och börja arbeta som han ska. Under den tiden hann han skrämma upp både fru Linds och Dolores hästar så de hoppade runt där också. Vilka märkliga djur vi håller på med ibland. I kväll hoppas jag att han är lite lugnare. Jag får sån träningsvärk i magen när han stutsar upp och ner. Väldigt dålig harmoni där. Men efteråt jobbade han riktigt fint. Traven blir bättre för var dag och överlinjen börjar visa sig. Som tur är behöver den inte, överlinjen alltså, vara någorlunda klar förrän i mars. Då är det äntligen tävling igen. Yiihaa!!!!
Nu måste jag jobba igen. Slut på fikarasten. Hörs en ny dag.... kanske..... om jag inte dog hos doktorn.....
Ciao från Prinsessan på Gräddhyllan



