Livet är som en berg-o-dal bana

Ibland blir man nästan rädd för sig själv. Hur kan humöret kännas på topp för att sedan rasa ner i botten i nästa sekund? Jag börjar tro att jag har fått nåt hormonfel. Undrar om det är så här det är när man är gravid? Hmmmm....... som tur är så vet jag med säkerhet att jag inte väntar barn.

Det händer lite skojsiga saker i tillvaron ibland. I går var jag till metropolen Sollefteå och jobbade. Där träffade jag Kikki över en lunch. Först kollade vi in hennes nyköpta Hotell Björkliden (får nog smisk om det var något annat björknamn det hette :-( ) som innebär att hon numera är hotelldirektör. Mycket glammigt. Sedan tog vi en tur hem till henne och släppte ut hästarna. Var jättekul att träffa fröken Hilly igen. Jag tror hon kände igen mig för hon svarade när jag talade med henne. Mycket najs. Hälsade även på de andra tre herrarna i stallet. Kollade mycket noga på alla.

Därefter blev det äntligen dags för att äta lite mat på denna lunch. Vi frossade i lite chinesefood. Mycket gott. Fast de hade en död fisk i akvariet. Det var lite minus. Gillar inte döden speciellt mycket nuförtiden. Har inte ens lust att se deckare på TV. Där i alla fall över lunchen bestämde vi oss för att jag skulle ta hem Hajen över vintern för att rida igång honom. Det blir lite spännande måste jag säga. Eventuellt kommer "Sigge" också på en vintertur till mig i Övik. Det får vi se. I så fall ska han gå på lösdrift. Lillgrabben är Hillys senaste avkomma. Föddes i fjol och har Non Stop till pappa. Tycker han verkar lite mesig för att vara hingst men humöret kanske kommer och då önskar man att han vore mesig som han är nu. Aldrig nöjd typ.....

På eftermiddagen var jag till en ny kund i Långsele. Skulle bara svänga förbi en sväng och berätta om hur det är att hyra från oss. Denna lilla sväng tog en och en halv timme. Jösses vad mycket dynga man kan prata bort. Men trevligt var det. Sen får vi se om det blir någon affär eller inte.

Denna lilla övning gjorde att jag blev lite sen ner till stallet där jag lovat trimma Karin lite inför helgen vilket innebar att jag sprang i på ridskolan och in i manegen i arbetskläderna. Många tyckte att jag var überglammig när jag stod i 1 dm höga klackar och kort kjol och najlonstrumpor och hade lektion. Har de inte hajat att det är viktigt att vara glammig???? Fniss....

Åkte sen hem och drog på mig ridkläderna och for tillbaka för att rida Paula. Red henne i måndags också och då gick det halvbra. Blev bättre mot slutet. Fick för mig att prova igen och det gick helt fantastiskt bra. Kunde gå i alla tre gångarter utan att springa bort eller hänga i tygeln. Detta är verkligen ett enormt framsteg. Var tvungen att ringa Anki och berätta fast klockan var 21.00 och jag visste att hon var upptagen med arbetsaktiviteter. Suck..... vad glammigt...... solen sken fast det var mörkt ute. Vilken skön känsla. Den kan man bli lite hög av.

Den här begravningen börjar komma närmare. Pratade i telefon med pappa om detta igår. Varje gång jag tänker på det får jag ont i magen. Pappa hade varit på begravningsbyrån i tisdags och han fick halvångest också. Hur ska detta sluta??? Jag hoppas att det känns bättre efteråt. Som om man kan få ett avslut på nåt sätt.

Jag har också så svårt att förlika mig med tanken att när jag hälsar på i Umeå nästa gång är det inte längre hos Anders & Karin man ska bo hos. Känner mig ju väldigt hemma hos dom. Har bott där inneboende, ja inte just i det huset som finns nu men ändå och bott där alla tävlingar och träningar i Umeå med omkrets så länge jag kan minnas. Tycker deras familj är som en del av min familj, typ min reservfamilj. Man kommer dit och kan vara sig själv och ibland kan man sova där fast dom inte är hemma. Det är hyvens. Detta finns ju kvar men kommer aldrig att bli detsamma ändå. Jag tycker livet är orättvist!!!!

Japp, då har jag fallit ner i diket igen. Saknar min lilla hund att kramas med också. Hon kunde alltid repa upp sånna här situationer. Hon behövde bara kolla på en lite lojt för att man skulle må bättre. Otroligt vad en sån liten varelse kunde ge mycket kärlek och utstråla sån frid genom att bara finnas till. Suck.... I tisdags hade jag min första tisdagslektion i ridhuset. Jösses vad jag saknade att hon satt på pallen och övervakade det hela.

Tillvaron kan vara riktigt pissig emellanåt. När jag började blogga tyckte jag tillvaron var riktigt bra men nu känns det ungefär typ jättedåligt igen. Man ska nog inte fundera så mycket. Strutsarna har det ganska bra ändå. Deras hjärna är mindre än deras ögon. Tror det är ganska praktiskt emellanåt.

Tror jag ska gå in i köket och poppa lite popcorn. Det brukar alltid liva upp tillvaron. Sen måste jag sova så jag orkar var en hel helg i stallet i mitt hästfria liv :-).

Hörs en ny dag!
Ciao från prinsessan på Gräddhyllan